Grattis, H&M…

…just när jag inte trodde att ni kunde göra ett fulare plagg på BIB så går ni och överträffar er själva.

Jag vet att bilden är dålig (min kamera har dött) men let me break it down for you like this:

• Blaffigt mönster – check
• Raffiga paljetter – check
• ”Smickrande” kimonoskärning – check
• Ojämn fåll (en personlig pet peeve) – check

Ibland blir man ju bara trött på livet.

Ta ni er ”lyx” man har råd med och shove it

Jaha, då har man handlat sitt sista plagg (”tre för 100″-trosorna inkluderat) på Lindex, då. Inte på grund av att de inte tillverkar sina plagg i större storlek än 40 (jag hade inte kunnat pressa ner mig i deras L heller), men däremot på grund av det här imbecilla jävla citatet:

”För större storlekar hade vi behövt sy helt andra plagg [...] större kvinnor vill gärna ha en annan passform”

Nej, Sofia Brax, här har du det direkt från tjockiskällan: det vill vi faktiskt INTE. Vi vill ha kläder som passar och är tillräckligt stora för oss, ja. Vi vill däremot inte ha en annan design än någon annan. Fett på kroppen innebär inte per definition en annan smak, och att någon överhuvudtaget kommer på idén att köpa en jerseytunika från er fabulösa Generouskollektion beror på inte främst på att den är så väldesignad för våra feta kroppar, utan på att DET ÄR DET ENDA ALTERNATIVET SOM ERBJUDS. Låt vilken vettig tjock kvinna som helst välja mellan en stormönstrad jerseytunika i sin storlek och en klänning som exempelvis den svarta på den översta bilden i Aftonbladetartikeln i sin storlek, och jag garanterar dig att jerseytunikan inte ens är i närheten av att gå segrande ur striden.

FFS.

Nu ska jag med all hast gå över till ”Köp dina tjockiskläder här” och radera allt jag skrivit om Lindex utbud. För alltså, nej, gör inte det. Köp inte era tjockiskläder där.

Inte så att jag vill vara något slags olyckskorp, men…

…ge det inte alls särskilt lång tid, så kommer alla att inse att ofoget med att pryda alla jävla kläder med antingen nitar, dragkedjor eller något annat som blänker inte alls är ”lite rockigt” eller ”vilt” eller ”ruffigt” eller ”trashigt” eller ”glamouröst” eller ens ett sätt att ”tuffa till” varken sig själv eller ett klädesplagg, utan att det bara är 2009 års variant på de klassiska fettojeansen, ni vet de där som hängt på tjockisavdelningen de senaste 15 åren och ibland kunnat misstas för att vara ett par vettiga byxor, tills man upptäckt att de har strass i röven eller applikationer och konstgjorda vita slitningar på låren. Ni minns dem, eller hur? Ni minns hur mycket vi hatar dem? Uh-huh, just det. FALL INTE FÖR DERAS SIMPLA TRICK. Har ni inte varit rock innan ni köpte ett par fula tights med nitar längs yttersömmen på benet så lär ni inte bli det efteråt heller.

Krax krax krax krax krax krax.

 

Den mjuka svarta

När jag och en god vän till mig en gång för ganska länge sedan nu satt och var rödvinsfilosofiska fastslog vi en teori om att klädstilen man älskar mest när man går i nian ungefär kommer att förfölja en i resten av livet. Vissa uppdateringar och anpassningar sker givetvis genom årens lopp, men spåren efter det man hade på sig – eller åtminstone det man suktade efter att ha på sig men inte hade råd att köpa – finns ändå alltid där.

När jag själv var 15 var jag alternativ. Jag hade lämnat min hårdtouperade hårdrocksperiod med trasiga jeans och cowboyboots bakom mig (mer om detta vid något annat tillfälle) och klädde mig istället i något som jag själv nog närmast ville klassa som ”intellektuell grunge” (ja, jag använde givetvis inte det uttrycket offentligt utan drog istället härliga klyschor som ”jag vill inte placeras i ett fack, jag vågar bara vara mig själv” och låtsades besvärad om någon skulle fråga, även om jag inombords jublade över att någon inte var fullständigt likgiltig över min person och försök att uttrycka mig. Mmm, pubertet…). I detta begrepp rymdes både dåtidens hetaste modetrender  och min förkärlek för Depeche Mode och The Cure samt min begynnande anglofili som fick ungefär en halv insjös vatten på sin kvarn när Brett Anderson dansade vad min mer skeptiska polare benämnde ”rövsvingardans” i damblus på Brit Awards 1993. Jag klädde mig i tights, Dr Martens, hattar, skotskrutigt, västar, stora stickade tröjor (”utanpåtröjor” kallades de då, alla andra tröjor skulle nämligen in i byxan), långkjolar, farfarströjor och hembatikade stretchtshirts från Resteröds. Och, framförallt, i långa klänningar. Allra helst långa svarta jerseyklänningar, som med fördel kombinerade med de där Dr Martensen och hattarna.

Och helt i enlighet med teorin så har de aldrig riktigt lämnat mig, utan jag har alltid känt en hemlig dragning till de långa, svarta jerseyklänningarna.  Förra sommaren köpte jag en som användes flitigt och fortfarande håller ihop (knappt), men nu har jag fått ett rejält sug efter att återigen äga en vinteranpassad variant (den som ligger i garderoben är ärmlös). Allra helst vill jag ha en med hellånga tighta armar och djup rund ringning, men att hitta någon sådan i plusstorlek har hittills gått rätt jävla dåligt (surprise!). Jag kan tänka mig att nu, på ålderns höst, hoppa över Dr Martensen och hattarna och istället kombinera med ett par rejäla kilklackar och en rufsig knutfrisyr. Så frågan är var man letar?

Den här (från ASOS) vill jag ha, dock inte i storlek 16 som är den största storleken den finns i, och helst svart (men grått fungerar också, jag är inte picky utan prioriterar att kunna andas och sitta i den):

Jag skulle dock även kunna tänka mig den här från Evans (inte lång, men bättre än inget):

…eller den här från Torrid (inte långärmad, men också det bättre än inget):

…eller den här från Monif C (inte heller långärmad, men…you know the drill). Jag har aldrig provat en Monif C Convertible dress och är hysterisk nyfiken på om de är så bra som det sägs. Alla kläder som marknadsförs med orden ”you’ll feel like you’re wearing your pyjamas” väcker ju automatiskt ett intresse hos mig:

…eller den här från Carmakoma som förvisso inte heller den är varken långärmad eller hellång, men jag vill ändå ha den för den är så jäkla fin:

Undrar om det är något slags masochistiskt drag som gör att jag sitter och när mitt köpbegär så här två dagar innan löning? Nåväl, snart, snart. Jag ska bara bestämma vilken av dem jag helst vill ha, sedan kommer det att vara 1993 all over again.

Quote of the day

Jag hade ju egentligen ambitioner på att uteslutande skriva om kläder och inte om ”älska dig själv som du är”-självhjälp för tjockisar – jag är dålig på att motivera, jag tenderar snarare att avfärda människor som inte tycker som jag eller inte fattar/tar till sig mina resonemang  med ett ”ja, men begriper du inte bättre så är det ditt problem, stupid” – och jag vet att detta kanske inte är en överdrivet god egenskap, men som sagt, inga käcka och ”peppande” inlägg från mig, det finns andra som gör det bättre. Och hellre.

Därför blir kanske detta inlägg det sista i sin genre. Om så är fallet känns det dock helt okej, för det här citatet av Dita von Teese i ASOS höstkatalog (av alla ställen) summerar faktiskt allt som behöver sägas på ett par nästan löjligt enkla rader:

Så sant, så sant. Och så smart, och så bra. Nu återfick jag en hel del av den kärlek till Dita som gick förlorad i och med förhållandet med sunkiga Manson (hon är nu tydligen tillsammans med en rik, bildskönt stilig, ung fransk greve – GOOD FOR YOU GIRL) och framträdandet med det pinsamma tyska bidraget i melodifestivalen (jag glömmer och förlåter).

<3

Samba sambero, my ass

Expressens söndagsbilaga (som jag villigt erkänner att jag och mina vänner gärna förkovrar oss i till söndagsbrunchen – min favorit är spalten där en sierska med den så kallade gåvan hjälper folk att hitta saker de har slarvat bort) stoltserar idag inte bara med Paolo Robertos pastafavoriter och reportaget ”Hjälp, jag skäms för min man” utan även med ett modereportage för kurviga (eller tjockiskläder, som vi ju säger i den här bloggen. Let’s call a spade a spade, o.s.v.).  Nu ligger förvisso inga bilder ute på hemsidan, men jag känner att jag faktiskt inte ens behöver se själva kläderna för att fördöma det här projektet – man har nämligen som modell valt Anna Book, som inte bara verkar vara ganska – och nu formulerar jag mig oerhört diplomatiskt – lindrigt begåvad så där i allmänhet, utan som även i just Expressen tidigare i år fällde ett uttalande som till och med lyckades få mig som annars mest brukar skratta åt dum…förlåt, lindrigt begåvade människor, att bli ganska beklämd. Sug på det här citatet:

”Var jag så stor? Då kan man ju förstå de där elaka typerna som sa att jag såg ut som en elefant”

Jag skulle nog faktiskt säga att det finns mycket få saker som får mig mer osugen på att köpa något än att varan marknadsförs, visas upp eller på något annat sätt associeras med folk som glatt gör uttalanden i massmedia  där de förklarar att de anser det vara okej, rimligt och förståeligt att bedöma, objektifiera och förolämpa personer som ser ut som jag gör.  Alltså, inget från expressens söndagsbilaga kommer någonsin att hamna i min garderob (jag ska nog lista ut vilka kläder som varit med i reportaget, I have my wicked ways), och framförallt inte då den där fåniga lilla scarfen på framsidan.

Faktum är att jag tycker att fler borde bojkotta de kläder som marknadsförs av menlösa ”kändismodeller” – blir vi tillräckligt många kanske vi till och med slipper ett halvporrigt modereportage där en spraytannad medverkande i ”Ensam mamma söker” poserar i Kappahlunderkläder under rubriken ”Ensam mamma-[infoga sjuttiotalistnamn här] visar julens små under” lagom till julhandeln i år! Tillsammans är vi starka, flickor. Tillsammans är vi starka.

Jag uppdaterar i en rasande takt

Till två av mina besökare som blivit hitskickade via sökmotorer vill jag säga: GRATTIS, you’ve come to the right place!

…och så ville jag bara meddela att jag från och med idag även återfinns här, om än i blygsam omfattning än så länge.

Life is a flower, som Ace of Base sa en gång

Höstens bästa fynd, thus far:

Blommiga leggings från Emmaus. Jag skulle säga att de är det perfekta valet om man någon dag vill klä sig som en hyllning till det tidiga nittiotalet, men sedan kom jag på att man naturligtvis vill klä sig som en hyllning till det tidiga nittiotalet VARJE DAG, eftersom världen aldrig har varit en bättre plats. I alla fall, skitbilliga och lovely blommiga tights, och mina Dr Martens som jag köpte dagen innan Lollipopfestivalen 1995 och som sedan gav mig vidriga skoskav när jag spenderade kvällen med att dansa som i ”Common People”-videon (ja, jag har fortfarande dansmovesen till ”Sing along with the common people, sing along and it might just get you through”-partiet memorerat djupt in i hjärnbarken):

Kärlek!

Naah, det här var väl fint? Till och med en förbittrad gammal cyniker som jag själv blir nästan lite varm i hjärtat.

Jag är sjuk förresten – detta är min ursäkt för att jag bara postar länkar och inte åstadkommer något av värde på egen hand. Men snart. Snart.

Bara så att ni vet:

Det här är den bästa bloggen i hela världen!!!

Short translation, in case anyone from The Manfattan Project sees this entry from a trackback (I should be so lucky!): I LOVE YOU.