Här finns fler bilder och mer information. I den här bloggen kan man också se lite bilder från kollektionen, bland annat på underkläder i samma tyger som både klänningen ovan och den gula baraxlade klänningen.

Trots att det inte är precis de här kläderna jag personligen längtat mest efter i tjockisutbudet och trots att jag tycker att de kunde ha kostat på sig att gå lika högt upp i storlekarna som BiB (för visst går de upp till 56?) nu när de ändå håller på att ”inkludera” oss tycker jag att det här känns som ett steg i rätt riktning, och förhoppningsvis kan det bli början på något riktigt bra. Jag gissar att H&M provar på det här med att ”inkludera” oss som faller utanför deras normala storleksramar lite på försök eftersom det gäller en begränsad kollektion som bara säljs på nätet, så om inte annat så kan man shoppa stora storlekar för att visa dem att det faktiskt finns en marknad för designade kläder i storlekar över 44. Gör det! Låt oss tömma samtliga lager de har av väldesignade tjockiskläder så att de ser att vi finns och att vi faktiskt inte nöjer oss med tunikor med stretch i urringningen om vi bara får möjlighet att välja något annat!! 10 mars ska det vara dags, om de inte ändrat något sedan Marcellas blogginlägg ovan.

Nyårsafton:
Jag firade, som jag tidigare nämnt, med äcklig mat men fint sällskap på sunkkrogen Tröls. Här antastar jag och mina vänner återigen den uppblåsbara tomten. As you do.

Efter tolvslaget och ett par stabila glas tillverkade jag en egen hårprydnad av en glittrig bordsdekoration. Som synes var jag under ett kort ögonblick övertygad om att the only way is up. Det gick dock snabbt över.

Januari:
Besökte hemstaden och tog mig ner för Gasverksbacken med yviga gester. I övrigt minns jag mest att det var kallt som en häxpatte ute.

Februari:
Jag gjorde min bästa imitation av Sven Melander i Sällskapsresan, komplett med allmän skånsk sunkighet och rejäl stickad kofta (which I love!). Gillar även (läs-)glasögonen som jag dock dessvärre har repat sönder. Och ja, det är lite glest med vettiga bilder från årets början.

Mars:
Alltså, det hände uppenbarligen ingenting i mars. Som sagt…

April:
…våren var inte så jävla händelserik. Men i april var det i alla fall en väldigt förmånlig julekumsrea på Ica Supermarket på Möllan!

Maj:
I maj åkte jag till London och hängde med Daniel, och det var jävligt fint så klart. Här är ett foto från vår super gay night in, komplett med rosévin och regnbågsfärgad fruktsallad.

…och så fick jag se Pavement, världens bästa band någonsin, spela live igen, något som jag egentligen gett upp allt logiskt hopp om för mycket länge sedan. Det kan vara så att jag efteråt satt och darrade på underläppen och inte riktigt kunde greppa vad jag varit med om. Efter att ett antal timmar hade passerat. Eller en och en halv dag. Kanske. Oh, whatever.

PS. Jag köpte en jävla massa skor också.

I maj var det dessutom Lundakarnevalen, vilket var ganska förfärligt, förutom att min kille Rufus var där! I mysbyxor! Den studentikosa fyllepöbeln fattade dock inte, såklart.

Juni:
Jag och Cesse påbörjade vårt ambitiösa glassätarprojekt, där vi jobbade oss igenom (nästan) hela den fantastiska glassmenyn på Pistaschia i Helsingborg. Hårt jobb, men någon måste göra det osv. osv.

Jag firade också midsommar med att hänga med min fina vän Janne och ett antal tyska vintetror på min balkong.

Juli:
Glassprojektet tog en avstickare ( i ordets sanna bemärkelse, två regionbussar och lift sista biten…) till Höganäs där vi intog denna FANTASTISKA måltid. Pannkaksbuffé!

En annan höjdpunkt var resan till det mytomspunna shoppingparadiset Ullared. Det var mitt premiärbesök, och det var sannerligen en upplevelse. Vi såg Maggan och Gittan! Och köpte plastpåsar! Och lyssnade på den här härliga låten uppskattningsvis 50 gånger under bilresan dit och hem! Dessutom såg jag ut som en glad gris.

Augusti:
Besökte Way Out West och det var fint. Här har vi dock inte kommit längre än till busshållplatsen.

Efteråt tvingades jag motvilligt att begrava mina Dr Martens, inköpsår 1995.

Sedan var det helt enligt traditionen dags för MALMÖFESTIVAOLEN. Jag var mer rödkindad än imponerad och hängde helst utanför slaktaren på Möllevångstorget och hans flotta (hepp!) skylt.

September:
Var på bokmässan och imponerades av skitsnygga böcker.

Oktober:
Kunde äntligen börja ha min cape från ASOS, lätt årets bästa plagg.

Klämde in säsongens sista uteserveringsbesök.

Och sedan klippte jag av luggen.

November:
Firade juleskumspremiären (notera Sven Melanderkoftans återkomst)!

Klädde också upp mig i min Umbridgeinspirerade tröja inför HP7-premiären. Tyckte själv att jag var subtil och lagom mogen men samtidigt lite finurlig. Tror dock knappast att någon tog någon större notis om mina ansträngningar bland de tonåriga cosplayersen, om jag ska vara ärlig. Nästa gång blir det Neville Longbottom-tshirten! Ingen skam!

December:
Snösnösnö, överallt äcklig vidrig blöt hal kall jävla snö. Jag HATAR snö. Den här bilden på de SKITFULA skorna som jag har tvingats ha på mig VARJE DAG i VECKOR får symbolisera allt som är fel med vintern. Funderar på en långtidssjukskrivning. Hatarhatarhatarhatarhatar.

Så, 2010 inleddes med glitter i håret och avslutas med ett par fugly skor i fotriktig modell. 2011, bring it on.

PS. Berättade jag att jag köpte en fucking jumpsuit på Evans julrea? Det här kommer att bli spännande…

Synd  bara att glädjen över detta fördunklas av det faktum att kläderna i kollektionen är så helvetiskt jävla skittråkiga att det nästan är provocerande (och nu talar vi ändå om H&M BiB, så förväntningarna var ju verkligen inte skyhöga till att börja med), men man kan väl inte få allt antar jag.

1. På butiken Re/Dress i New York. Re/Dress är något så fantastiskt som en vintage- /secondhandbutik som bara säljer plussize. Jag antar att det är lätt masochistiskt att följa deras tumblr för allt de säljer och gör är ju helt utom min räckvidd, men jag gör det ändå, för att påminna mig om att det faktiskt finns heta, skärpta tjockisar som lyckas göra bra business av att sälja snygga och originella kläder i tjockisstorlekar. För att spä på ångesten över att man inte bor i NYC ytterligare kan man gå in på deras facebooksida och se bilder från butiken och snygga grejer folk har köpt. Eller till deras twitter där man kan förundras över hur sjukt trevliga och sympatiska de som jobbar där verkar vara. Eller, som sagt, till deras tumblr där man kan förutom att se ännu fler bilder kan läsa meningen ”at some point in the near-ish future our owner Deb is going to launch the online store of your dreams”. Åh herregud, låt det vara sant.

2. På klubben Unskinny Bop i London. Denna klubbkväll är alltså, för det första, döpt efter en låt som varit väldigt viktig för mig under min uppväxt (faktiskt inte på grund av att den handlar om hur gött det är att ligga med tjocka brudar, det finstämda budskapet förstod jag inte förrän något senare, utan för att detta band förkroppsligade allt jag tyckte var hett, snyggt, coolt och musikaliskt tilltalande när jag var 13. Och jag är inte det minsta ironisk, för bevis se denna bild av Baby Korpulent hemma i flickrummet tillsammans med lite god lektyr i form av boken ”Inte som andra döttrar” av Deborah Spungen). Den har även ett plussizevänligt koncept utan att vara ett sådant där äckligt ställe som inte bara är till för tjockisar utan även för ”deras beundrare”, vilka undantagslöst (ja, nu är jag fördomsfull igen, men…) verkar vara sliskiga karlar som inte är det minsta intresserade av obetydligheter som personlighet eller inre kvalitéer så länge det finns cushion for the pushin’. På Unskinny Bop samlas dock tjockisar, queermänniskor och deras vänner (stor skillnad på dem och ”beundrarna”) och dansar till  (citat) only amazing music den tredje lördagen i varje månad. Jag vill dit. Jag vill dit so badly. Titta på  den här videon där arrangörer och gäster tillsammans sjunger karaoke till Le Tigre, så vill ni det också:

Varför är tanken på att det finns tjocka kvinnor där ute som inte har ”raffig” eller ”glammig” som sitt estetiska ideal så oerhört jävla svår att ta till sig för de som designar tjockiskläder? VI VILL INTE ALLA SE UT SOM OM EN JÄVLA JULGRAN HAR PROJEKTILSPYTT ÖVER OSS. MAKE IT STOP.

Den är precis lika kall som jag trodde/befarade att den skulle vara, men det stoppar mig inte från att gilla den (ni ser det fjantiga smirket i mitt ansikte? It’s there for a reason).

ASOS har förresten 20% på sitt eget märke (bara någon dag till!) plus fri frakt för tillfället. De har även, rent generellt, de utan konkurrens snyggast pluskläderna. Just sayin’, just sayin’.

Idén bakom bloggen är den enklaste och därför också den bästa: vanliga, klädintresserade killar/män som drar stora storlekar postar bilder på sig själva och kläderna de har på sig, och allt presenteras på ett snyggt, lättöverskådligt och inspirerande sätt. Bloggen är helt enkelt awesome och alla måste genast följa!

Jag ville såklart inte stjäla en bild från någon av killarna som skickar in foton på sig själva till bloggen, så här är en bild på Babydaddy från Scissor Sisters som de postade häromdagen istället. Looking good.

Mitt eget förhållande till byxor rör sig dock snarare i love/hate-regionen. Det blir ju så lätt så jävla fel, men när det blir rätt blir inte bara ens garderobsmöjligheter så många fler, utan man behöver dessutom inte ha på sig stumpbyxor varje dag, vilket ju i sig är en seger. Så, inlägget ska handla om byxor och hur man kan MAKE IT WERK. Och eftersom jag nu faktiskt har kommit igång så smått är det kanske lika bra at skriva ner det:

Korpulents guide till tjockisbyxor (inköp och bärande):

Det absolut första och mest grundläggande är passformen upptill. Vad som utgör en bra passform är såklart inte samma sak för alla tjocka kroppar, beroende på hur kroppen är byggd och hur stor man är, men gemensamt för alla tjocka människor är dock att en stor kropp omformas med rörelse. Har man mage är inte ens midjemått detsamma om man står upp och om man sitter ner, t ex. Detta gör att materialet i byxorna åtminstone i mitt tycke måste ha någon form av stretch i sig för att vara bekvämt. Har det inte stretch är det antingen obekvämt att röra sig/huka sig/sitta etc., eller så töjer de ut sig när man rör sig och blir sedan för stora och halkar neråt när man står upp eller går. Materialet bör också vara hyfsat rustikt, men inte stelt. Stelt material blir obekvämt och skär in på obehagliga ställen när fettet på din kropp omfödelas med rörelse, och alltför tunt material riskerar att gå sönder (över låren är en klassiker) eller töjas ut på diverse (samtliga fula) sätt.

På tal om tyg som töjs ut: fula påsar på knäna kan undvikas med tyg som stretchar inte bara på bredden utan också på längden. Var dock försiktig med tyg med för mycket stretch, för att undvika att det blir för mycket leggings eller (ve och fasa) jazzbyxa över det hela. Som sagt, tyget ska vara rustikt och rejält. Men stretchigt.

För att gå över till skärningen: midjan ska inte vara för låg. Det är möjligt att de tjockisar som är mer långbenta än jag själv har en annan åsikt, men logiskt sett känns det som om en större mage och häck inte borde fungera optimalt med en låg midja. Satsa alltså på en hög midja. Ja, det finns en stor risk att det inte kommer att vara överdrivet estetiskt tilltalande att se dina jeans uppdragna halvvägs till armhålan, men så länge du har en längre topp ovanpå så kommer världen att vara lyckligt ovetande. Kanske har någon tjockis därute någon gång fått till ett par bekväma byxor som sitter så snyggt upptill att hon gärna stoppar in sina tröjor i byxorna, men den tjockisen är INTE jag och jag kan därför inte heller skriva någonting om det. Jag föredrar Karlsson på taket-midjan, väl dold under en tröja/skjorta som är åtminstone höftlång.

Talar man om ful midja och saker som ser illa ut upptill är det lätt att halka in på området jeggings. Med dem slipper man glappet som kan uppstå i korsryggen om häcken är betydligt större än midjan eftersom midjan är av resår, och de har i allmänhet tillräckligt mycket stretch för att vara bekväma. Nackdelen är att de ofta är fula som stryk, men letar man ambitiöst kan man hitta ett par där passformen och modellen på benen ser helt okej ut. Däremot är jag övertygad om att inga jeggings någonsin har suttit smickrade upptill på någon, oavsett storlek. Gör alltså inte avkall på det där med en längre topp i det här fallet. Och köp inte heller den där jeggingsvarianten som inte är av jeanstyg utan ett par vanliga trikåjegging som har färgats för att (svagt) påminna om denim, because they nasty.

När det häller skärningen på benen i byxorna är det mest den individuella smaken som avgör. Min individuella smak säger mig t ex att det är skitsnack att tjockisar inte bör ha jeans som är smala vid foten, att det är fult med så kallade highwater-/piratbyxor (hör ni det, i synnerhet alla danska jävla klädbutiker som anser att detta är Guds gåva till tjockiskunden?), att inga jeans någonsin borde ha någon form av ”utsmyckning” på benen i form av spexiga blekningar, dragkedjor, broderier eller dylikt tjafs och att jag är för gammal för att gå ut i publika sammanhang med byxor som det är hål i, men här sätter bara din egen smak och omdöme gränserna. För ett par år sedan var det i princip omöjligt att hitta byxor med smala ben i tjockisutbudet, men helt i linje med den sedvanliga utvecklingen har det börjat gå få tag på nu, cirka fem år efter att det blev en självklarhet i det ordinarie utbudet. Alltså, knock yourselves out.

Kortfattat då: rejält tyg med ordentlig stretch både på längden och bredden, hög midja, tröjan utanpå. Det skulle, teoretiskt sett, kunna vara så enkelt. Dock försvåras det hela, i vanlig ordning, av att utbudet i tjockisavdelningarna är (surprise!) uselt. Här är dock två par byxor från Evans som jag varmt kan rekommendera:

Knitted jeggings. Först och främst, det här är inga jeggings. De har inte resårmidja utan vanlig gylf, knäppning och fickor upptill. De har dessutom ett stretchigt och bra tyg som håller formen i en massa tvättar (det bleks dock lite efter ett tag, men inte på ett fult sätt). De är jättesköna att ha på sig, smala vid foten och finns förutom i svart även i grått och blått. Dessutom är de på rea och nedsatta från £45 till £25. Dock är de stora i storleken så om man är sugen på att köpa ett par ska man tänka på att gå ner 1-2 storlekar.

High waisted denim jeans från Beth Ditto-kollektionen. De skönaste byxorna jag någonsin ägt. Nu ska det kanske än en gång påpekas att jag har taxben och en hög midja och därför kanske är mer förtjust i högmidjat än genomsnittstjockisen, men ändå: de sitter uppe. Det bildas aldrig en glipa mellan tröjan och byxorna, never. Och de är dessutom allmänt retrofemtiotalssnygga med skönt stretchigt tyg, snygg färg, dragkedja i sidan och lagom snäva ben. Jag gillar dem så mycket att jag har köpt två par (och jag köper aldrig dubbelt annars, ett annat faktum som jag har förstått gör mig till något av ett unikum i tjockissammanhang). [They] might not be everyone’s cup of tea, but I love [them], som en stor fotbollsspelare säger om sin fru i sin spökskrivna självbiografi (sanning!).

Så, nu har jag fått det här inlägget ur vägen efter minst en veckas försök att skriva det, nu kan jag lägga ambitionerna på lite mer utförliga texter bakom mig och istället skriva om ett ämne som verkligen engagerar mig, nämligen snygga killar. Stay tuned som det brukar heta.

I alla fall. Idag browsade jag lite inne på Evans och hittade ett plagg som inte bara kittlade min gag reflex lite så där i allmänhet utan som också gav upphov till vissa filosofiska funderingar/konspirationsteorier:

Ugly-ass tröja/klänning                               Skumtomte

DET ÄR VÄL INTE BARA JAG SOM SER DET?