Den mjuka svarta

När jag och en god vän till mig en gång för ganska länge sedan nu satt och var rödvinsfilosofiska fastslog vi en teori om att klädstilen man älskar mest när man går i nian ungefär kommer att förfölja en i resten av livet. Vissa uppdateringar och anpassningar sker givetvis genom årens lopp, men spåren efter det man hade på sig – eller åtminstone det man suktade efter att ha på sig men inte hade råd att köpa – finns ändå alltid där.

När jag själv var 15 var jag alternativ. Jag hade lämnat min hårdtouperade hårdrocksperiod med trasiga jeans och cowboyboots bakom mig (mer om detta vid något annat tillfälle) och klädde mig istället i något som jag själv nog närmast ville klassa som ”intellektuell grunge” (ja, jag använde givetvis inte det uttrycket offentligt utan drog istället härliga klyschor som ”jag vill inte placeras i ett fack, jag vågar bara vara mig själv” och låtsades besvärad om någon skulle fråga, även om jag inombords jublade över att någon inte var fullständigt likgiltig över min person och försök att uttrycka mig. Mmm, pubertet…). I detta begrepp rymdes både dåtidens hetaste modetrender  och min förkärlek för Depeche Mode och The Cure samt min begynnande anglofili som fick ungefär en halv insjös vatten på sin kvarn när Brett Anderson dansade vad min mer skeptiska polare benämnde ”rövsvingardans” i damblus på Brit Awards 1993. Jag klädde mig i tights, Dr Martens, hattar, skotskrutigt, västar, stora stickade tröjor (”utanpåtröjor” kallades de då, alla andra tröjor skulle nämligen in i byxan), långkjolar, farfarströjor och hembatikade stretchtshirts från Resteröds. Och, framförallt, i långa klänningar. Allra helst långa svarta jerseyklänningar, som med fördel kombinerade med de där Dr Martensen och hattarna.

Och helt i enlighet med teorin så har de aldrig riktigt lämnat mig, utan jag har alltid känt en hemlig dragning till de långa, svarta jerseyklänningarna.  Förra sommaren köpte jag en som användes flitigt och fortfarande håller ihop (knappt), men nu har jag fått ett rejält sug efter att återigen äga en vinteranpassad variant (den som ligger i garderoben är ärmlös). Allra helst vill jag ha en med hellånga tighta armar och djup rund ringning, men att hitta någon sådan i plusstorlek har hittills gått rätt jävla dåligt (surprise!). Jag kan tänka mig att nu, på ålderns höst, hoppa över Dr Martensen och hattarna och istället kombinera med ett par rejäla kilklackar och en rufsig knutfrisyr. Så frågan är var man letar?

Den här (från ASOS) vill jag ha, dock inte i storlek 16 som är den största storleken den finns i, och helst svart (men grått fungerar också, jag är inte picky utan prioriterar att kunna andas och sitta i den):

Jag skulle dock även kunna tänka mig den här från Evans (inte lång, men bättre än inget):

…eller den här från Torrid (inte långärmad, men också det bättre än inget):

…eller den här från Monif C (inte heller långärmad, men…you know the drill). Jag har aldrig provat en Monif C Convertible dress och är hysterisk nyfiken på om de är så bra som det sägs. Alla kläder som marknadsförs med orden ”you’ll feel like you’re wearing your pyjamas” väcker ju automatiskt ett intresse hos mig:

…eller den här från Carmakoma som förvisso inte heller den är varken långärmad eller hellång, men jag vill ändå ha den för den är så jäkla fin:

Undrar om det är något slags masochistiskt drag som gör att jag sitter och när mitt köpbegär så här två dagar innan löning? Nåväl, snart, snart. Jag ska bara bestämma vilken av dem jag helst vill ha, sedan kommer det att vara 1993 all over again.