Style369

Jag skrev inte om det här när ryktena först började florera, men nu när Style369 faktiskt har öppnat sin webshop tyckte jag att det kunde vara dags. Style369 är alltså en nystartad webbutik där det säljs kläder i storlekarna 14-26 (motsvarande upp till 54, ungefär). Det är Arcadia Group, som bland annat äger Topshop, Evans, Dorothy Perkins och Miss Selfridge som ligger bakom, och tydligen är tanken att Style369 ska vända sig till en yngre pussizemålgrupp (positivt), bli något slags tjockis-Topshop (jag tror det när jag ser det) och konkurrera med ASOS Curve (förhoppningsvis tar de lite designmässiga hintar från dem också…). Enligt deras egen information kommer shopen att sälja dels Evans mer trendkänsliga utbud, dels ”fresh UK brands”, och man får väl anta att onlineshopen kommer att fyllas på efter hand.

Mina känslor för det här är blandade, än så länge. Shopen har ju knappt ens kommit igång och man får väl som sagt anta att den dels utökas och dels får en tydligare nisch efterhand (jämför med ASOS Curve rätt utslätade start med en massa svarta jerseyplagg). Men jag förstår inte poängen med att sälja Evanskläderna på mer än ett ställe? Just nu består Style369 i princip enbart av Evansplagg, och dessutom av Evansplagg som legat uppe på evans.co.uk hur länge som helst (till och med det som kallas ”Collection 369” under underkläderna ligger på evans site också), så hela poängen med Style369 går mig i nuläget lite förbi. Trots att de flyttar kläderna till en sida utan kopplingar till de tantigare delarna av Evans sortiment är det ju fortfarande samma kläder.

Dessutom är en hel del av kläderna rätt trista – och jag inser att jag kanske inte hör hemma i målgruppen ung och hipp och kanske därför inte borde uttala mig om vad, ähum, kidsen vill ha, men ändå. Detta är ju dock något som kan förbättras om de fyller på med nya, roliga plagg som inte redan kan köpas någon annanstans (just nu har de bara kompletterat Evanskläderna med märket Rock and Revival, som lyckas symbolisera det mesta jag avskyr med den ”lite rockiga” stilen. Men än en gång, jag är ju inte ung och hipp…).  Jag är även en aning skeptisk mot de smala modellerna på hemsidan (jag vet att det är världens äldsta och tråkigaste klagomål, men de är knappt ens plussize med plussizemodellmått mätt) och formuleringar om att deras kläder ”will hide a multitude of sins” och ”smooth over lumps and bumps” (gäsp gäsp gäsp).

Men, för att vara lite positiv: Det kan bli bra det här, om det läggs ner kraft och engagemang och, framförallt, om utbudet breddas. Det verkar som om man vill satsa på plussize från Arcadias sida, och det kan man ju inte klaga på. De skickar till Sverige till samma humana fraktkostnad som Evans och Dorothy Perkins, d.v.s. £5, och dessutom har de en snygg röd duffel som jag lätt hade kunnat tänka mig:

Prospektet inför framtiden får väl kanske alltså vara försiktigt förväntansfullt? Det ska om inte annat bli intressant att se vilken riktning Style369 tar när de börjar finna sin egen identitet. Håll koll på twitter eller tumblr.

Beth Dittoklänning, nu även med sämre belysning

En Beth Ditto-klänning, rejält nerdressad med kofta och brogues och kombinerad med avsaknad av ögonbryn (jag vet inte vad som hände) och den djupa koncentrationsminen:

Den här klänningen och blåa sammetsklänningen är precis samma modell, och jag gillar den väldigt mycket trots att den är betydligt snyggare när kjolen är snävare och mer pennformad (bilden är tagen efter 40 minuters tågresa och tre timmars jobbmöte, så den har blivit rätt uttänjd runt knäna. Den repade sig dock efter tvätt). Modellen är snygg med stora draperade fickor framtill och smarta skärningar som sitter bra på åtminstone min tjocka kropp (som karaktäriseras av breda axlar, stor byst, kort överkropp och figur som en säl i övrigt)  utan att vara fula, förutsägbara och/eller skittråkiga. I tjockisklädersammanhang får ju detta anses vara lite av ett unikum, så fab fab.

Jag vet förresten inte om jag i något sammanhang har nämnt att jag tycker att det här med vintageinspirerade klänningar och koftor börjar bli aningen uttjatat i tjockissammanhang och att det kanske är dags för lite mer nyskapande grepp? Eller kanske finns det här gnället bara  i mitt eget huvud? Hur som helst, jag har i alla fall, som ni kanske förstår, skjutit det här med förnyelse och originalitet lite på framtiden. Vintageinspirade klänningar, you will always be my first love, oavsett om världens samtliga andra tjockisar som någonsin postat en outfitbild på Flickr känner detsamma eller inte.

Slutligen, tillbaka till Beth Ditto-kollektionen: jag köpte även de mörkblå jeansleggingsen och en svart klänning med knytbälte som lite överraskande visade sig vara i capemodell men som nog kan funka ändå. Tänkte visa på bild, men sedan åkte jag på något äckligt virus och tro mig när jag säger att de scener som utspelat sig i och kring min sjuksäng idag inte är något som jag bör dela med mig av i fotoform på internet. Så en annan dag kanske? De var i alla fall båda väldigt fina.

PS. Ta er gärna tid att beundra den stiliga inredningen i vårt kapprum på jobbet som kan anas på bilden! Originalmöblemang från 1965…

It’s gonna be all about riot grrrl

OK, det här har ju inte direkt varit dagen då vilka kläder man har på sig känns som den absoluta topprioriteten. Men nu handlar den här bloggen om tjockiskläder, så därför; en supercharmig video där Beth pratar om Evanskollektionen, varsågoda:

Och ett litet insider tip för alla som har vägarna förbi Evans flagship store vid Marble Arch: tjejen som har den röd/svarta klänningen vid 1.17 är nog den trevligaste expediten jag träffat, handla av henne! Jag hoppas hon får provision för hon var verkligen such a sweetheart.

Förresten (och det här har verkligen inte med något annat i inlägget att göra, men ändå), jag tänkte hänga i Göteborg i helgen (och med ”hänga” menar jag såklart egentligen ”arbeta” alternativt ”frottera mig med kultureliten”, ähum), är det någon som har tips på bra secondhandaffärer där? Jag har letat ganska ordentligt vid tidigare tillfällen men mest stött på den typ av butiker som inreder med pastellfärger, tar ut överpris, dekorerar med tårtunderlägg och kallar secondhandprylar för ”sköna ting”, och, tja, den typen av affärsrörelse är säkert lockande för en del men kittlar mest kräkreflexen hos mig (som sagt, I don’t do cute). Jag har dock hela tiden av att det finns schysst second hand alldeles i närheten av mig när jag är roaming the streets of Gbg, men att jag missar den (jag hittar till Beyond Retro och gillar Emmauset som ligger vid The English Shop men där tar det väl typ slut på mina kunskaper). Någon som kan hjälpa?

PS. Jag köpte den blommiga klänningen, sammetsklänningen, den svarta klänningen och de högmidjade jeansen. Utlåtande kommer när de anlänt, vilket väl blir om cirka 2 månader om Evans håller sig med samma leveranstider som de gjort på sistone.

JSYK

Nu ligger det åtminstone bilder på Beth Ditto-kläderna uppe, här: http://www.bethdittoatevans.co.uk/#/Products. Fortfarande mest sugen på blåa sammetsklänningen.

Beth Ditto for Evans 2010

Timmen är slagen, mina vänner. Om bara tre dagar (!), alltså nu på fredag,  släpps den nya Beth Ditto-designade kollektionen på Evans, och än en gång kommer molnen att lätta lite vid horisonen på den jämngråa miserabla himmel som är utbudet av kläder i tjockisstorlekar (jag vet inte varför jag försöker att vara så här fjantigt poetisk, jag ska genast sluta). Den här gången slår man verkligen på den stora trumman och kommer att sälja kläderna inte bara i Evansbutiker utan även i en tillfällig popup-shop på Selfridges (det bästa storvaruhuset i London tillsammans med Liberty enligt min åsikt). Här skulle jag kunna dra igång en tirad om hur gärna jag hade velat vara i London och shoppa och kunna köpa kläder som passar mig inne på Selfridges, men jag ska låta bli. Men fan vad jag gillar tanken på en massa stylish tjockisar som går loss på punktjockislesbianen Beths kreationer  inne bland den exklusiva finshoppingen!

På Evans egen blogg Fashion Fix har det lagts upp promobilder på ett par av kläderna; en blommig klänning med vad som ser ut att vara en tulpanformad kjol (gillar), en rödsvart klänning i sextiotalsstil (gillar nog den också, kom jag fram till efter ett visst mått av grubblerier) och en jacka med fladdermusärmar (inte min grej). Blog to be alive har även en scan från tidningen Look där man kan se en blå sammetsklänning (HELT FANTASTISK MÅSTE HA), en prickig klänning (lite småsugen), en draperad långklänning (så fin, men jag har tyvärr sedan länge uppfyllt garderobens kvot av ”men när ska jag ha den på mig egentligen? Eh, julfesten kanske?”), en kofta med hjärtan (inget för mig, ‘I don’t do cute’ som en vis kvinna sa en gång, men jag tror att jag vet rätt många tjockisar som kommer att gå apeshit över den), den blommiga klänningen igen och en tunika med hjärtan (nej tack). Man kan också läsa lite mer om kollektionen på Vogues hemsida, bland annat det här:

”Ditto’s designs will be available from size 14 – 32, reflecting several decades of style with certain designs inspired by her world travels over the past year.

”There are some special, versatile pieces that I believe in, which include staples to build your strong look from, standout items to wow and even some updated favourites from the last line,” says Ditto. ”I know you will look as beautiful in these clothes as you do out of them.”

Åh Beth, det hade inte spelat någon roll om inte ett enda av plaggen hade varit något jag ens hade kunnat tänka mig att överväga att sätta på mig, du är fortfarande helt fantastisk. Och jag sitter redo med VISAkortet på fredag.